Jag hinner, bara en snabbis, jag är tillbaks på en halvtimme, jag ska bara kolla in stället, börja ni jag kommer snart …Så lurar jag både mig själv och mina kära när jag ska ut och leta/ plocka svamp. Men inte idag, för från det jag for iväg till det att jag sladdade in på gården hade det inte gått mer än 30 minuter. Och det med ett fantastiskt resultat, två stora tygpåsar-jag skojar inte! Egentligen hade jag tänkt lägga mig en stund för jag hade (och har nu) en begynnande dunderhuvudvärk men då vann nyfikenheten- har det hunnit växa något sedan senast, det har ju faktiskt kommit mycket regn på sistone. By the way- undra hur många under den hedervärda åldern av 48 som använder uttrycket – sistone? Nåväl, här kommer dagens bilder på skogens vackraste svamp enligt mig, Mr Karl-Johan!
Nu ska jag vila mig i form till kvällens bokklubb! Det är absolut en fantastisk umgängesform som jag varmt rekommenderar. För mig är det som ett party- ja just som ett party, men med ett varierat och vettigt innehåll och med samtal som alla vill delta i. Just våra bokpartyn innehåller även god mat och pärlande drycker och bitvis ohämmat prat- om boken förstås.
Dagen boktips: En måste-bok för ALLA oavsett läsintresse är: Jag for ner till bror, en helt fantastisk bok helt enkelt!
Tänk att jag glömt berätta att jag för ett par veckor sedan tog in hö till mina djur, 18 hönor två tuppar och 9 vaktlar.
Att slippa köpa hö känns som en lyx och på den här pyttelilla nivån enbart ett nöje!
Leif, min man är bondson så han har koll på det mesta rörande ting som detta även om han själv aldrig drivit något jordbruk, det började med att vi krattade ihop höet i ränder där det fick ligga och torka lite extra. Efter det och ett par blåsor, pinsamt, kom det roliga då Tove (vår snälla svärdotter) och jag fyllde säcken med över 100 kg hö. Med högaffel, armkraft och glada, galna hopp så fyllde och fyllde och fyllde vi denna jättesäck med finfint hö.
Tankar och visdomar från gårdagens drygt fem mil långa cykling.
Visdomsord ett: om en portugisisk köttbulle hamnar på sniskan i tarmsystemet och längtar ut så gäller det att lyssna på signalerna innan det är för sent. Då kan en glänta i en fransk skog vara en perfekt plats för en ”pälsärm” som någon i sällskapet sa. Eller, ännu bättre, som Ulrika sa, detta gäller ju varken dig eller mig Malin.
Visdomsord två: som undertecknad kan intyga är: cykla aldrig med bikinitrosor med vass kant under cykelbyxor med blöja, då kan du behöva visa rumpan vid kanten av en timmertrave med endast en god vän och en cykel som skydd.
Runt en timma innan någon i sällskapet behövde besöka skogsgläntan så utmanades jag av min min man som helt på eget bevåg bestämde sig för att nu skulle han bli min ”personal” Vasaloppstrainer, obs, jag har aldrig bett om det! Han sa att nu ville han se mig svettas och få lite puls, vi ändå är på träningsläger. Jag fattar ingenting, vad menar han med det, jag har uppenbarligen puls och det hela tiden, under dygnets alla timmar till och med, annars skulle jag ju inte cykla i Frankrike, och svettas har jag gjort varje dag, det är ju ändå runt 30 grader varmt ute. Att jag aldrig lär mig, jag högg såklart på den f-b kroken och kastade mig iväg, som ett japanskt snabbtåg, jag cyklade som en blådåre i sju (ja ni läser rätt) km och fick en galen puls på 194 samtidigt som svetten sprutade runt mig, bra där Malin! När jag tillfälligt lugnade ner mig lite vid en korsning för att inte krocka med något i rörelse så kom två andra blådårar och hojtade vilt åt mig, jag skrek högt och nästan kissade på mig av förskräckelse, gissa vilka dårarna var, herrarna i sällskapet såklart. De hade hängt efter mig och åkt snålskjuts, det var ju jag som klöv vinden, visst heter det så, och gjorde allt jobb. Men viktigast av allt- de hängde över styret av utmattning efteråt, ha!
Så här fint cyklade vi innan allt hände…
Förresten, Kära läsare om någon frivilligt kan tänka sig att ta på sig denna uppgift, som i svårighetsgrad kan liknas med att gå på vatten, att ge mig coachning och goda råd inför de kommande nio mil om endast sju månader på två brädor med lätt bölja framdel med endast två pinnar som stöd för kroppen så mottages det med enorm tacksamhet. Som ni säkert märkt går det ”sådär” när jag coachar mig själv. Inte går det bättre av att min självutnämnde personal trainee säger att man absolut inte äter Nutella på ett träningsläger, jag fattar ingenting.
Ja nu ligger jag skönt i en säng i ett litet hotellrum som doftar svagt av avlopp. Vi hade lite mer tur än vårat resesällskap de får dela på en, låt oss säga som det är, smal säng, vi fick en vanlig sydeuropeisk hård säng. Precis som det ska alltså. Nu är klockan god natt och vi är mätta och belåtna efter en god middag bestående av bland annat anka, hurra så himla gott, som satt som ett smäck efter en dag fylld med flygplansmat av varierad klass. Nu gäller det att sova gott för i morgon sätter vi oss på var sin racercykel och drar ut i Bordeauxs vilda marker.
Eftersom posten har tappat bort alla våra papper och färdbeskrivningar på den orimligt krångliga vägen till Vallen så fick vi börja med att snällt be den superstressade hotellportiern, han hade minst en till kund, att kopiera ut de fyrtio sidorna av information och vägbeskrivningar som vi gärna ville ha med oss. Dock fick vi betala en rund liten summa för dessa i slutändan men glada och tacksamma är vi ändå.
Vi har kollat in cyklarna och då främst sadlarna och de kändes inte och såg tack och lov inte ut som upp och nervända giljotiner som med lätthet skulle skär ända upp i femte ryggkotan. Ulrika sa lättat, efter att med en kiropraktikers noggrannhet känt och klämt på en av sadlarna -de känns nästan som om de är av ”tempur”, det bådar gott inför den kommande veckan tycker jag.
Upp med tuppen senast 6.30 gäller alltså i morgon, frågan är om vi ska ta alla utmaningar i form av konst, choklad och vin som erbjuds under cyklingen eller om vi ska välja med omsorg- ja det återstå att se i morgon. Eller kanske hellre om vi lyckas få stopp på fartåket i gruppen, ingen nämnd ingen glömd, och det är inte jag.
Det finns nätter då Malinmittimyllan lämnar växthuset och går på stadens gator som en vanlig kvinna. Det blev ett mumsigt besök på restaurang bryggargatan i Skellefteå=mums!
Jag funderar skarpt på att göra en bok om älgtorn.
Älgtorn är som människor. Det finns korta och långa, krokiga och raka, fina och nåja, mindre fina, inbjudande och motbjudande, ålderstigna som sett bättre dagar och nya fräscha, välklädda och oklädda, stora och små, viss är helt perfekta andra är inte fullt så perfekta, det finns väl synliga vid vägkanten som pockarvpå uppmärksamhet likväl som det finns tillbakadragna djupt inne i skogen, där ser ni! Visst har jag rätt, vi är alla som ett älgtorn.
Frö(ken) Malin odlar och en del annat 