Kategori: Okategoriserade

Ja, nu har det hänt det som drabbar många som tränar på den imponerande nivå som jag befinner mig på. Jag har nämligen fått en skada och en lätt panik med den. Helt ovälkommen och smärtsam och inte till någon nytta alls ger den sig till känna i de nedersta regionerna! Skadan jag skriver om befinner sig nämligen på högra hälens baksida och smärtar när jag bär skor och går, alltså- jag bär skor och går hela min vakna tid, helt oacceptabelt! Detta har inneburit att jag haltande gått omkring i skolans korridorer med hälremmen käckt liggande på vristen istället för runt hälen och under möten och eleverstunder har jag haft foten fräckt uppslängd på en stol. Lösningsfokuserad som jag är så googlade jag vilt igår kväll och hittade absolut ingenting som snabbt botar denna retsamma åkomma. Då gällde plan B nämligen att ringa de fysioterapeuter som Skellefteå har att erbjuda – men absolut ingen svarade under kvällstid VA! Då blev det att ta till Plan C och ringa en medicinskt kunnig vän, distriktssköterskan Anneli. Hon fick höra hela min anamnes (tror det heter så) och vad säger hon! VILA OCH VOLTAREN. Två dagars vila, max, sa jag. Anneli svarade med talande tystnad. Men ska jag hinna till Sälen i tid går det inte an att vila under någon längre tid.

På tal om träning på hög nivå kan jag berätta om mitt möte med en bekant som tränar en hel del på skridskor och en hel del på gymmet, han spelar nämligen hockey. Vid mötet försökte jag imponera med min, i mitt tycke imponerande träningsmängd – hur tänkte hon här! förstår jag att ni tänker – inte alls kan jag svara. Efter att jag tråkigt utförligt beskrivit min ihärdiga träning så tittade han vänligt men lite frånvarande upp och sa – Det låter som en behaglig nivå för lite vardagsträning. Jag blev tyst…

Så barnslig jag är! Ja jag vet det!! Men idag hände det, två människor i spåret sa att jag fick åka förbi för jag åkte nog snabbare än dom. Lätt chockad sa jag åt dem att de måste förstå att jag verkligen är duktig på att åka långsamt, så vill de ångra sig senare så var det ok. Denna upplevelse är trots mitt ödmjuka uttal en seger för egot! Hitintills har jag nämligen passerats och varvats om och om igen av alla åldrar (från sjuåringar till hundrasjuåringar) och kön (som det enligt fb finns 57 stycken av) med endast ett enda undantag då jag vid ett tidigare tillfälle i år passerade en femårig liten tjej. En liten stund efter denna chockartade upplevelse att få åka om två människor i spåret så kom min andra uppenbarelse, det var nämligen två män i min ålder, mellan 30-70 alltså, det är ju helt omöjligt att veta ålder på folk, som svischade förbi. Men vad händer, männen kliver tillbaks in i spåret just framför mig, de har uppenbarligen inte insett hur omöjligt det är att bromsa i ett skidspår, speciellt om man aldrig behövt öva denna konst. Situationen krävde ett snabbt beslut, ramla eller hojta! Jag valde att högt hojta vilket innebar att alla tre överlevde, den närmaste mannen hoppade nämligen förskräckt och muttrande åt sidan, han förstod uppenbarligen inte vilken fara han precis befunnit sig i. Det finns de i min närhet som tycker att mitt tävlingsinne är lite överdrivet och omoget med tanke på min ofta bristfälliga förmåga, jag erkänner att skulle kunna tävla med en sjuåring och med glädje vinna – vad som helst. De har såklart helt rätt men samtidigt måste jag få inflika att ska jag kunna ta mig de nio milen kan jag nog behöva alla former av tävlingsinstinkter, galenskaper och glada hejarop för att lyckas.

Igår hände det! Jag var på gymmet, kämpade med mitt nya Vasaloppsträningsprogram (otroligt långt ord) då plötsligt en tanke dök upp. -Jag ska staka en mil, så blir det, en mil ska jag tugga mig igenom bara så jag vet att jag kan. Sagt och gjort, när mitt nya intervallpass på löpbandet var över masade jag mig motvilligt upp till repen med två handtag-stakmaskinen och satte igång. Redan efter 1 km var jag mentalt slut och var tvungen att sluta titta på displayen hela tiden, man kan bli galen för mindre. Problemet är bara att när jag tittar så faller blicken spontant på displayen. För att lösa detta dilemma beslutade jag mig för att blunda, Dvs, jag stakade de följande 9 kilometerna blundandes. Denna övning toppar, för mig, ligan över tråkiga övningar på gymmet. Men tyvärr har jag blivit informerade om att den är rysligt bra om man ska åka ett nio mil långt skidspår. Som sagt 1 mil på hedervärda 59 minuter- ja jag stod och tuggade upp och ner i 59 minuter, heja mig!

Ja nu har jag provat stakmaskinen ett par gånger och måste säga, ja vad ska jag säga, den är helt hemsk alltså! Första gången jag närmade mig den hängde jag som en våt trasa i banden efter ca 200 m och tänkte -Jag tyar inte mer nu! Men jag stod ut i en tapper km innan jag helt dog ifrån maskinen. Nu, efter fyra möten med omnämnda maskin har jag avancerat till hela 1600 m innan jag faller ihop av total utmattning. Ska det verkligen vara så här funderar jag i mina bistraste stunder och svara mig själv snabbt som en kobra- jajamensan så ska det vara för det har Jocke på jobbet berättat, en rutinerad flergångsåkare av Vasaloppet. Att åka Vasaloppet gör konstant ont i nio mil så det är bara att acceptera och gilla läget, citat från Jocke! Jag har i alla fall bestämt mig för att fira storstilat om jag någonsin, ever, stakar i en hel mil. Min kära man tyckte att jag kunde fira med en smaksatt bubbelvatten…..

Jag har en till fundering och det är den helt opåverkbara tidsfaktorn, var ska man få tiden till att träna så himla många och långa pass som rekommenderas och det under ofattbar lång tid. För mig är det helt obegripligt och tidsmässigt omöjligt att få till detta när jag jobba heltid och bor ett par mil från jobbet. Men int klaga jag, he är bara å stak!

Men hallå, hallå! nu vet jag hur det hänger ihop och varför jag inte kommer bli en elitidrottskvinna. Så här är det nämligen. För att få möjlighet att träna som en elitidrottskvinna så måste man vara elitidrottskvinna och för att kunna bli bli en elitidrottskvinna så måste man vara en talang som tränat ofta och länge. Ett moment 22 alltså, så om det inte riktigt fungerar för mig, att jag inte blir en elitidrottskvinna alltså, beror det ju inte på mig utan på det faktum att villkoren är orimliga och det är ju därför jag aldrig kommer bli en elitidrottskvinna.

Och här kommer en kort genusfundering, varför blir ordet elitidrottskvinna understruket med rött som att det är felstavat vilket inte ordet elitidrottsman blir, svara på det den som kan!