Frö(ken) Malin odlar och en del annat

Bilder från dag ett.

Vår gata. Min bild av New York besannas, tegelhus och fullt med stegar på husen. Här saknas bara Pretty woman.

Dagen inleddes med tunnelbanan till Staten Island Ferry. Herrarna provade att dricka ur en brun påsen i väntan på gratis-färjan. Här såg vi frihetsgudinnan i egen hög person. Snabba ryck, efter en ursäkt lunch i Battry park gick vi till Ground zero, otroligt vackert monument. Nu drog vi kosan mot Brooklyn bridge och tittade på den plus ett antal rediga råttor! Djurlivet gjorde att delar av sällskapet snabbt ville vidare. Helt plötsligt drabbades vi alla som en enda stor familj av törst, och som genom ett mirakel hittade vi en pittoresk liten bar med en bartender som hade en historisk historia till varenda drink vi inmundigade. Glada och nöjda gick vi mot en oprövad och inte så omtalad upplevelse. Jag hade googlat mig till en vinodling på ett tak i Brooklyn, dit skulle vi. Inte anade vi att vi skulle passera ett industriområde för att ta oss till denna lilla oas, om det vara värt besväret råder delade meningar om, jag låter det vara osagt. Efter ett glas bubbel sökte vi oss hem, maten bestod av olika slags hämtmat, thai, pizza och kött. Kvällen avslutades med att fruarna i det närmast krossade männen i spelet, Det borde man ju veta.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag är mentalt helt slut just nu! Och jag vet, allt jag kommer rapa upp nu är ilands-tjafs men endå. Lite trött tillåter jag mig ändå att bli.

Låt mig mycket kortfattat beskriva det senast dryga dygnet. Med positiva tillägg som beskriver hur fantastiskt mycket fina människor det finns.

• Flyget till New York ställs in. Kommentar, en mycket tålamodig kvinna bemöter min bitvis hetsiga utfrågning per telefon med otydligt jämnmod.

• Vi kan inte boka om flyget utan måste tillbringa ett dygn på Arlanda, vi erbjuds ett hotell i industriområdet i Märsta. Kommentar, en man i disken för Norwegian ser våra uppgivna uttryck och uppskattar nog att vi inte ställde till ett herrans liv så han fixade så vi fick bo på Clarion istället.

• Jag glömde min plattång hemma i Vallen, det är värre än det låter, lovar! Kommentar, Ilona i sällskapet hade såklart med en plattång.

• I passkontrollen lämnar jag både kära telefon och kära Apple Watch!! Hur är det ens möjligt, förtjänar jag att äga sådana ting? Kommentar, jag rusar tillbaks och kvinnan i kontrollen bara ler och ger mig mina ”prescious” ting som jag tar emot med darr på läppen av glädje.

• Tio minuter senare upptäcker jag att telefonen är borta, IGEN. Hur är det ens möjligt? Jag känner att jag får något vilt i både blick och kropp. På taxefreen tömmer jag ut både rygga och handbagage på golvet. Kommentar, här ser man hur både nära vänner och helt okända människor tar sig tid för att hjälpa en medmänniska. Minst tre personer i butiken letade överallt för att hjälpa mig. Helt plötsligt kom jag på att jag kunde starta Hitta min iPhone på paddan och sedan sprang jag omkring som ett äkta fån på Arlanda för att få kontakt med telefonen. Och gissa vad som händer? Ilona ser en ”misstänkt” kvinna sitta och knappa på en telefon misstänkt lik min. Jag tar min padda och går mot henne likt en metalldetektor och, Eureka, det var min telefon! Mitt i detta fattade jag absolut inte att vi avslöjat en äkta tjuv. Jag var så lycklig över fyndet så jag kastade mig runt hennes hals och kramade och tackade för att jag fick tillbaks telefonen. Övriga medlemmar mitt resesällskap skakade bara på huvudet åt min blåögdhet.

• Väl framme på JFK flygplats så går vi, lätt möra i kroppen, mot den bokade taxin. Fanns det någon taxi på plats, svar nej! Ett riktigt stolpskott till chaufför hade lämnat flygplatsen tio minuter efter att planet landat på grund av att vi inte svarade i telefon då han ringde och kollade att vi skulle åka med. Men hallå, vi hade inte ens hunnit starta våra telefoner när han lämnade flyget, ännu mindre passerat pass- och tullkontrollen. Vi fick vackert betala en ny taxi för att komma oss till lägenheten. Kommentar, idag fick jag ett Mail av bolaget där de beklagade det inträffade och att det skulle fixa till sig.

• Sist men verkligen inte minst, i natt när jag tillslut somnade har jag uppenbarligen slagit handen mot tegelväggen och krossat glaset på min Apple Watch. Kommentar, nu räcker det för den här gången.

• 

• 

Vad ska man säga, idag har det gått upp och ner i känsloregistret.

Först blev jag väckt vid 5.30, en hel timma för tidigt, av min käre man som förväxlade min telefonväckningssignal, Put a ring on it, med Beyonce, med det skränande ding donget från köksklockan. Hur det är ens möjligt är inte lönt att fundera över. Väl i duschen så strövar Leffe in och som i förbifarten säger att New Yorkflyget är inställt. Skojar han, nej! Jag får såklart smått panik och hoppar ur duschen, rusar till telefonen för att ringa Norwegian. När jag väl hamnat i rätt telefonkö så fick jag med ca två minuters mellanrum veta att jag var först i kön, detta fick jag höra under en och en halv timme. Telefonen fick med andra ord följa med överallt i huset och senare ut i bilen. Telefonkön bjöd på en alldeles förfärlig musikslinga som varvades med total tystnad som varade lagom länge, just så länge att man hann känna panik över att samtalet hade brutits. Halvvägs till Umeå fick jag kontakt med en kvinna som helt klart hade vissa talsvårigheter, spännande jobbval by the way, jag vet inte hur många gånger jag fick upprepa – please can you repeat what you just said. Men hennes plus var att hon helt klart gått flera kurser i hur man bemöter stressade och irriterade kunder som har vax i öronen för mina pikar ignorerade hon med bravur och tillslut hade hon fixat sex nya platser ett dygn senare. Väl på Arlanda och vid Norwegians disk så mötte vi en mycket vältalig och trevlig man som inledningsvis erbjöd ett hotell i Märsta industriområde. Han måste ha sett hur vi tappade både haka och axlarna av uppgivenhet. Tanken att tillbringa ett dygn på ett industriområde stod inte riktigt i samma kurs som ett dygn i New York. Vi uppmanades att gå och käka lunch så skulle han se vad han kunde göra! Vilket lite pärla, han fixade så vi slapp Märsta industriområde, nu ligger vi i alldeles underbara sängar på Clarion hotel på Arlanda och vi har haft en lugn och skön eftermiddag och kväll. Vi har spelat spel och kort, ätit massor av godis och läst böcker, ja vad har vi att klaga på egentligen? I morgon hoppas vi på att flyget går som det är tänkt/ god natt.

Att få till det där med en lagom fylld resväska vars innehåll står i proportion till resans längd och syfte är en konst i en nivå så hög att dit kommer jag aldrig nå hur många stegpinnar jag än samlar på mig vad gäller högskolepoängstrappan.

Om två dagar vankas en helt otrolig resa, far away, så nu står jag åter vid min väska och funderar hur i hela friden jag ska lösa detta. Min man råder och tipsar mig gärna men då kan jag lika gärna ta fram en Ica-kasse , mer blir det inte, dvs inget alternativ. Kolla vädret och packa efter det tänker ni säkert. Bra tanke, men så här är det, just den här gången ska temperaturen vara runt 18 grader, en helt omöjligt packa-temperatur, det är antingen halvvarmt eller halvkallt!

Kommande resa med hela sex dagar på plats kräver, i min värld av fullständig oförmåga att välja BORT och göra kloka val, minst, sju par skor, tre jackor, två kavajer, en skolåda med diverse medikamenter, minst två ombyten per dag, regnkläder, underkläder, träningskläder, den här gången kanske det händer och tänk om jag inte har med mig dessa kläder? och sist men inte minst ett par ombyten varma kläder – bevara mig väl om man ska måsta frysa! Snart tyar jag inte mer som de sa i Emil i Lönneberga!

Obs när man packar och ska resa med andra tjejer, så hamnar det kanske tio-tolv par trosor, dvs några extra i väskan, för vem vet, en i sällskapet kanske behöver en trosa eller två och då vet jag mycket väl hur glad man blir om man slipper vända småbyxorna bak och fram och ut och in – jag skojar bara, jag vet att man kan….köpa nya.

Mitt i detta skrivandet kom jag precis på hur det gick under Parisresan i augusti – en väska kom inte fram, den fick nog åka ett varv runt jorden, det tog ett helt dygn innan den blev funnen och återlämnad till vårt sällskap !!!! Nu måste jag sätta mig ner och fundera vad som är det absolut viktigaste i packningen, det ska nämligen hamna i handbagaget.

Som avslutning kan jag i förtroende berätta att livet i ett äkta I-land kan vara så otroligt orättvist, Leffe, min man har köpt i veckan en resväska och vad händer? Han ställer den bredvid min och vad ser jag? den är massor massor mycket större än min! Jag säger bara, SURT!

På bilden ser ni mitt första tafatta försök till packning!