Frö(ken) Malin odlar och en del annat

I två dagar har jag funderat över hur jag ska förklara för min favvo-fysioterapeut Clas-Göran att det är otroligt klokt att åka Malmfältsloppet, ett 44 km långt seedningslopp till Vasaloppet. Jag är ju trots allt otroligt mycket bättre i min axel bara jag inte lyfter den för högt eller spänner armen i vissa vinklar och kompletterar med Alvedon och diklofenak. Han tittade bara på mig när jag berättade om min plan, sedan bad han mig göra några rörelser och klämde och kände på mig utan att säga något. Efter det skrev han ihop ett tvåsidigt träningsprogram och sa att vi skulle gå ut till gymmet där jag skulle genomföra alla övningarna under hans överinseende. Listigt måste jag säga, övningarna var inte av den bekväma och smärtfria arten vilket fick mig att ana att jag med detta borde fatta att det är viss rehab som gäller innan annat är att tänka på. Efter övningarna så undrade jag lite försynt om jag fick hans välsignelse att åka nämnda lopp om jag lovade att vara försiktig, svaret var ett enkelt -Nej. Vidare sa han att att jag skulle planera in två vilodagar i vecka och att det gick utmärkt att både springa på löpband och spinna på cykel om jag ville som komplement till hans träningsprogram – det är ju inget fel på mina ben. men, kan någon vänlig tala om vad en vilodag är? Så nu sitter jag med ett träningsprogram i handen med ett löfte om att det absolut är möjligt att jag ska kunna genomföra detta omtalade Vasalopp OM jag gör som han säger. Punkt!

Igår provåkte jag äntligen med stavar. Spår med backar var inte att tänka på så då blev det sjön runt. Det är garanterat backfritt precis som jag vill ha det, men det innebär i sin tur att det var totalt spårlöst. 23 kämpiga, halkiga och fallfria km blev resultatet, jag känner mig så nöjd och det bästa av allt, axeln blev inte sämre, hurra!

Med en mix av vånda och längtan gav jag mig iväg med skidorna mot Vitberget skidstadion. Väl på plats beslutade jag mig för att den 300 meter långa slingan runt stadion var perfekt, jag och femåringarna skulle solidariskt dela på spåret. Nollgradigt med efterföljande is i spåren gjorde att alla andra alternativ var helt otänkbara. När väl skidorna var på plats och jag skulle stapla mig ut i spåret anfölls jag av både nervositet och rädslan lika snabbt som en magsjuk och snorig tvååring sprider sina baciller. Tillståndet gjorde att jag mest såg ut som en krokig nittioårig tant som åker skidor för första gången. Min tveksamma och skakiga entré syntes i de andra åkarnas ögon och även i den rara femåring som glatt åkte jämte mig under två varv. Som tur var behövs det ju en eon varv på stadion för att få till några km så tillslut glömde jag bort att vara nervös, rädd och totalt krokig så de sista tio varven gick något smidigare. Det som måste tilläggas är att jag åkte utan stavar under nio km. Men varför då kanske ni funderar. Svaret är att jag vågade inte staka med min onda axel/arm och tänkte att lite balansträning helt uppenbart inte är onödigt i mitt fall. Jag skidade varv på varv på varv på varv på…. och efter ca sju km började jag fundera över vilka muskler som tränas nu, det känns ju ingenstans ….hann jag tänka i två sekunder sedan stramande och brände det till i min rumpa, ok det är denna pausade muskel som fått sig en genomkörare insåg jag då. Jag Har nog aldrig rumptränat i 75 minuter i sträck, det är helt klar ett rekord för mig, undra hur det känns i morgon.
Ha det så himla bra alla människor, själv är jag både fylld av glädje för att det gick utan incidenter och av förväntan inför morgondagen. Om det känns ok i axel och rumpa blir det skidor igen, hurra!

Från idag blir det annat ljud i skällan, jag Kommer skriva att jag sitter på huk inte squat. För mig känns det mer naturligt ord i både text och mun. Min Personliga känsla är att en squat kräver ett gym eller i alla fall ett ombyte, att sitta på huk kan jag gör när som helst utan vare sig gym eller ombyte. I nuläget kämpar jag och ett härligt gäng från fb dagligen med att sitt på huk. Tänk att en trasig axel kunde få så många sidovinster.
Jag googlade och hittade bland annat naprapatiska.se, och där fanns massor med fakta om huksittandets fördelar, det är helt otroligt så välgörande denna lilla position är. Spit it out, tänker ni naturligtvis och hoppar av nyfikenhet och iver, här kommer det:

1. Du blir rörligare i fotleder, knän och höfter, det är en naturlig position från barndomen som kroppen glömt bort.
2. Den ökade rörligheten ökar möjligheten till att förbli skadefri.
3. Med ökad rörlighet finns möjligheten att lyfta tyngre pga att du kan lyfta med bättre teknik.
4. Din mage blir gladare. Du masserar tarmarna när du sitter på huk vilket underlättar matsmältningen.
5. Du kan lättare tömma tarmen helt i hukposition, alltså bajsa ordentligt helt enkelt utan problem.

• 

• 

Bilderna visar två av dagens huksittande pass. På bild två syns det lite suddigt att jag lagt en yogamatta under hälarna vilket gör att jag kommer mycket längre ner med rumpan men det är inte anledningen till att jag nyttjar en matta. Jag behöver den för att kunna sitta längre än en minut, prova sitta i jägarpose utan vägg så får ni se, det blir allt för jobbigt helt enkelt.
Tejpen på axeln fick jag tidigare idag av min fysioterapeut tillsammans med en massa förmaningar om att ta det lugnt. När jag försiktigt frågade om jag kunde åka skidor utan stavar på platta marken tittade han på mig som jag var dum och sa bara, NEJ följt av ordet fallrisk, och fortsatte massera och knåda. En axel som har hamnat ur läge behöver vila, om inte kan jag helt glömma Vasaloppet var den slutgiltiga domen. Jag beslutade mig raskt att göra allt som Clas-Göran säger åt mig.
Ha ett gott slut och en god fortsättning alla vänner. Imorgon ska jag genomföra min decemberodling, i sista stund som vanligt. Den kommer i filmformat på youtube såklart.

Snälla vänner häng med på min 30-dagars knäböjutmaning nu när jag befinner mig i en icket självvald paus i vasaloppsträningen. Tjoho säger ni så otroligt lite kul det låter. Men hallå något måste man hitta på i denna olidliga konvalescens jag befinner mig i. Så här är det, jag har pysslat på hemma, sett film, ätit godis, varit på bio och vilat hela dagen och jag nu är jag så uttråkad, ni anar inte. Men som av en händelse nu ikväll så kom jag ihåg naprapatjonas på Instagram och en fantastisk rörelseövning som jag utan tvekan både behöver utveckla, ni ska få se, och dessutom kan genomföra varje dag. Nämligen att öva att sitta ner med rumpan mot vaderna och allra helst ner till golvet för att sedan kunna resa mig upp igen De ni, här har vi, jag skriver vi för jag hoppas ni hänger på, en utmaning att ta oss an, med eller utan axel! Startläget för mig kan mer liknas vid att jag ser väldigt hård ut i magen och kämpar med det, men man måste förstå att det är utgångsläget, dag ett.

I skrivandets stund måste jag samtidigt verkligen rekommendera naprapatjonas sidan på Instagram den är fylld av inspiration och bra och lätta övningar för ett roligare, rörligare och hälsosammare liv.

Länk till naprapatjonas artikel om squat/knäböj: https://sv-se.facebook.com/naprapatjonas/videos/2357211911180639/

Här kommer en kort lite märklig film om dag ett i utmaningen.

• 

• 

Alltså, stå inte på näsan i skidbacken det kan förorsaka smärta lite här och där! Just i det här fallet riktade fallet in sig på vänster axel, av den anledningen tillbringar jag annandag jul på akuten, skjutsad av svärdottern! Jag har en personlig utmaning i att våga åka i höga och branta backar med tvära svängar, eller egentligen gäller det alla backar oavsett höjd, branthet och kurvor. Enligt mig borde det vara olagligt att köra upp sådana spår men vem lyssnar på mig? och jag måste säga att jag just nu i vasaloppsträningen utmanas ideligen och utsätts för prövning i varje vurpa. Just denna praktvurpa skedde igår i Burträsk femkilometersspår. Jag åkte i en rasande brant backa, plogade med ena skidan och vips var skidorna som ett kryss och jag fann mig kullrande i backen. När jag ruskat på mig lite tyckte att jag världen såg lite ovanlig ut, orsaken var att jag hade ett tjockt lager snö mellan glas och ögon! Det stramade och ömmade lite här och där men jag var så glad att varken ben eller skidor var brutna att jag fortsatte åka en timma till. Jag var helt säker på att ont ska med ont fördrivas- så otroligt fel man kan ha. Natten har tillbringats i ett förstenat tillstånd, men kan enkelt beskriva det som att minsta rörelse gjorde mig klarvaken. Nu får ni hålla tummarna att det är en lättare skada i karaktär av ett litet blåmärke- va är det att skrej upp sig över! Som kuriosa kan jag bjuda på att jag även igår åkte fel, hur nu det ens är möjligt i ett upplyst elljusspår. Trots att jag beslutat mig för att ta 2,5km spåret så upptäckte jag helt plötsligt att jag minsann åkte 5km spåret, ingen skada skedd med det, jag konstaterar bara att jag har en ännu icket namngiven diagnos- obefintligt lokalsinne!