september 2019 – Sida 2 – Frö(ken) Malin odlar och en del annat

Jag hinner, bara en snabbis, jag är tillbaks på en halvtimme, jag ska bara kolla in stället, börja ni jag kommer snart …Så lurar jag både mig själv och mina kära när jag ska ut och leta/ plocka svamp. Men inte idag, för från det jag for iväg till det att jag sladdade in på gården hade det inte gått mer än 30 minuter. Och det med ett fantastiskt resultat, två stora tygpåsar-jag skojar inte! Egentligen hade jag tänkt lägga mig en stund för jag hade (och har nu) en begynnande dunderhuvudvärk men då vann nyfikenheten- har det hunnit växa något sedan senast, det har ju faktiskt kommit mycket regn på sistone. By the way- undra hur många under den hedervärda åldern av 48 som använder uttrycket – sistone? Nåväl, här kommer dagens bilder på skogens vackraste svamp enligt mig, Mr Karl-Johan!

Nu ska jag vila mig i form till kvällens bokklubb! Det är absolut en fantastisk umgängesform som jag varmt rekommenderar. För mig är det som ett party- ja just som ett party, men med ett varierat och vettigt innehåll och med samtal som alla vill delta i. Just våra bokpartyn innehåller även god mat och pärlande drycker och bitvis ohämmat prat- om boken förstås.

Dagen boktips: En måste-bok för ALLA oavsett läsintresse är: Jag for ner till bror, en helt fantastisk bok helt enkelt!

Aj, aj, aj, att sparka och boxas i luften kräver sin smärta, totala utlämnande, energi och kraft. Även att gå åt vänster när alla går åt höger eller att sparka vilt när alla andra boxas lätt känns, låt mig uttrycka mig rakt, förnedrande. Men så var det igår när jag insåg vad jag anmält mig till i helgen och att det var för sent att avboka. En kvinna i min ålder försökte peppa mig när hon såg min panik, – gör bara som alla andra så går det bra, det är sååå himla kul! Väl inne i salen såg jag att ledaren tittade lite extra på mig, inte konstigt, jag såg nog ut som en som vilt letade efter nödutgången vid en massiv brand. Ledaren skulle man kunna skriva en novell om, en mer skrikande, hoppande, sjungande och svettande människa har jag aldrig träffat, jag lovar. När ledaren faller ihop av trötthet så blir jag imponerad. Hon var som en duracellkanin helt enkelt. Dock missade jag inte att hon direkt noterade mig och mina tappra benviftanden och armfladranden med ett illa dolt leende, – alla gör så gott de kan utifrån sin förmåga, tryckte hon ut med jämna mellanrum, såklart jag för mitt bästa och bättre än så här förmår jag inte. Nu drar jag av plåstret i ett svep och demonstrerar här i min korta film hur det gick till på bodycombaten för mig.